Fredrik Reinfeldt är inte en värdig statsminister. Istället för att ta avstånd från politiskt våld uttrycker han sin förståelse för brottslingarna och tar avstånd från offret.

Den 24-årige sverigedemokraten som blev knivskuren i sitt eget hem, David Arnold, har nu gått under jorden och upphört med politisk verksamhet. Han har blivit flykting.

David Arnold i Malmö, den 24-årige sverigedemokraten, blev knivskuren i sitt hem av några som ogillade hans politiska åsikter och att han kandiderade för SD. Hade han sig själv att skylla, fick han vad han förtjänade? FredrikReinfeldt var ”inte förvånad” över att en person med dessa åsikter råkade ut för detta.

Förövarna var uppenbarligen från samhällets bottenskikt, men här blir deras illdåd indirekt sanktionerat av landets högsta politiska ledning! Vilken statsminister! Helt häpnadsväckande!

Illa nog med tigandet från de olika partiledarna (med Lars Ohly som ett hedervärt undantag). Här gör ledaren för det största partiet trots allt ett uttalande, men vad är det han säger? Jo, han tar ställning mot offret, närmast solidariserar sig med förövarna!

Fredrik Reinfeldts uttalande, ordagrant:

”Jag vill gärna påpeka att de som lever på att driva upp ett vi- och dom-tänkande och ett i grunden hatfullt sätt att se på relationer mellan människor inte ska bli förvånade om sådant händer.”

Vilken människosyn ger detta uttryck för?

Vilka signaler sänder detta?

Onekligen känns det bakvänt, att för en av landets absoluta toppolitiker behöva påtala vad som är demokratins elementa, ABC i demokratiska principer.

Man må skilja på:

a) Åsikter som människor hyser

b) Åsikter som människor ger uttryck för

c) Maning till handlingar

d) Egna handlingar

f) Handlingar av fredlig natur

g) Verbalt våld, som kan såra och kränka

h) Fysiskt våld

i) Spontanvåld, av ömsesidig karaktär

k) Ensidigt våld

l) Planerat våld

m) Grovt våld

n) Våld med politiska förtecken, riktade mot demokratin.

Övergreppet mot 24-årige David var av den mest extrema karaktären. Det måste placeras längst ut, som grovt våld, ensidigt och planerat. Det utfördes i Davids eget hem. Syftet var politiskt, dvs att skrämma honom och även andra medborgare från vidare politiskt engagemang.

Vilket för övrigt lyckades – David är nu flykting i (eller utanför) sitt eget land, han har upphört med all politisk verksamhet.

Davids eget ”brott” rörde sig inom spektrat a-f, det höll sig alltså helt inom demokratiska ramar.

Många plumpa uttalanden har förvisso gjorts av Sveriges ledande politiker:

• Mona Sahlin, om hur löjlig svensk midsommar är

• Maud Olofsson, om hur Sverige byggts av icke-svenskar

• Fredrik Reinfeldt själv, om hur vi svenskar är barbarer.

Det nya Reinfeldt-uttalande slår dock, med bred marginal, alla tidigare rekord. Man får nog gå utomlands, till Mugabe i mörkaste Afrika, för att finna något grövre.

Det slår mig just: var unge Reinfeldt förvånad år 1986, över mordet på Olof Palme? Hade han förståelse för att detta hände, med tanke på allt provocerande som Palme sagt?

Fredrik Reinfeldt är inte en värdig statsminister för Sverige, men det måste vara genom demokratiska val, av fria och informerade medborgare, som han avsätts.

Fördoms-TV

Fram till mitten av 1980-talet tillhörde jag själv de politiskt korrekta i invandringsfrågan.

Sedan tänkte jag om.

Ska jag efter Lena Sundströms TV4-program tänka om igen?

I mitten av 80-talet bytte jag ståndpunkt i invandringspolitiken, då min karta visade sig stämma dåligt med verkligheten: det fanns faktiskt en överrepresentation i både bidragsberoende och brottslighet bland invandrare.

Efter att ha sett Lena Sundströms TV4-program om Sverigedemokraterna, ”De kallas rasister”, anmäler sig frågan: hade jag från början rätt? Gjorde jag fel som bytte ståndpunkt? Är invandringen i själva verket problemfri? Ligger problemen bara hos dem som är kritiska till den förda politiken?

Nja, egentligen förnekade väl inte Sundström att våldtäkter och andra våldsbrott har ökat och att invandrargrupper från hederskulturella områden där är överrepresenterade.

Inte heller vederlade hon att invandringen kostar, även om hon föste några professorstitlar framför sig för att kunna landa på en låg siffra. Främst ifrågasatte hon att man alls frågar om kostnader i sammanhanget.

En grundbult i den sundströmska progagandan är fördomsfullheten och generaliserandet:

• ”invandrare” är en enhetlig grupp och kritik mot den förda invandringspolitiken ska ses som kritik mot varje invandrare och som uttryck för ”hat”.

• sverigedemokrater och andra invandringskritiker är ”rasister”, vare sig de själva vet om det eller inte, medger det eller inte.

Resultatet av Sundströms granskning stod helt klar redan innan hon träffat några sverigedemokrater. Det var därför hon fick uppdraget. Med seriös journalistik hade reportaget inget att göra.

Annars hade ju programmets rubrik kunnat inbjuda till frågor:

1. Vilka är det som kallar sverigedemokraterna ”rasister”?

2. På vilka grunder gör de detta?

3. Vad lägger de in i begreppet ”rasist”?

Om själva definitionen av ”rasist” är en person som vill att Sverige ska bedriva en mer nykter invandringspolitik, då är SD nog ett ”rasistiskt” parti.

Det hoppas jag i alla fall!

—————-

Om författaren

Jag har nyligen skrivit ”VITBOK.SE – mångkulturellt facit”.

Dessförinnan böckerna ”Lagom är bäst!” och ”Dialog om invandringen?”

Min förra artkel, ”Vurmen för mångkulturen – och sanningen”, blev borttagen från Newsmill efter att ha först blivit publicerad. Anledningen var (ungefär) att den inte var trovärdig och att rasistiska strömningar kunde få drag under galoscherna. Med anledning av detta, att debattörer, journalister, forskare, författare och politiker, som har en kritisk inställning till Sveriges invandringspolitik i allmänhet och mångkulturen i synnerhet, ständigt blir refuserade, censurerade, tystas ner, förlöjligas, felciterade mm skriver jag detta. Makten använder sk härskartekniker när man handskas med dessa frågor, osäkra och hotade människor brukar göra så. Varför sätter man själva yttrandefriheten på spel vad gäller invandrarrelaterade diskussioner? Börjar Sverige använda totalitära metoder när man ständigt hänvisar till värdegrunden istället för grundlagen?

För den ovetande ska jag rekapitulera lite av vad jag skrev i min förra artikel:

Jag beskrev hur Sverige gick från att vara välståndsland till välfärdsland när 1968-generationen, 40-talisterna tog plats på arbetsmarknad, myndigheter och parlament. Man hade en politisk agenda som befann sig en bra bit till vänster om det gamla folkhemmet. Målen var att minska marknadsekonomins naturliga spelregler för att istället införa statliga styrmedel och lagar. Kortfattat, och lite tillspetsat gick vi från företagssamhälle till bidragssamhälle.

Utan att dra vidare slutsatser gick Sverige också från att vara ett land med arbetskraftsinvandring till flyktinginvandring under denna tid. Och så har det fortsatt. Människor kommer hit från världens alla länder, 100 000 per år, utan att några krav någonsin ställs. Istället uppmuntras utanförskapet när de styrande säger sig vilja stödja ett multikulturellt samhälle. Att detta har inneburit många negativa konsekvenser förtigs, fast alla vet om det.

Så till min fråga, varför förtigs detta?

Varför tar man till rasistsläggan i stort sett allt som bara andas en kritisk syn på Sveriges stora invandring av kulturellt främmande människor?

Jag lämnar frågan tills vidare hängande i luften och tittar istället på hur man går till väga för att tysta den allt större opinionen mot massinvandringen av främmande kulturer.

1.  Man släpper inte fram människor med en kritisk syn.

2.  Om man låter invandrarkritiker komma till tals vid enstaka tillfällen, t ex i program som Debatt och Uppdrag granskning, avbryts dessa av hätska angrepp, aggressivitet, skratt, förlöjligande och tystar dem med ett belåtet leende och epitetet ‘rasist’. Det är i och för sig mycket intressant att se hur de som anser sig som ‘goda’ tar kål på det ‘onda’. En mycket primitiv kultur har utvecklat sig som inte är fördel ‘det goda’.

3.  Forskare som påvisar negativa samband mellan mångkultur och demokrati publiceras inte eller felciteras.

4.  Invandrare som begår brott, framställs som offer för det kalla svenska samhället där de ställts utanför. Detta samtidigt som man uppmuntrar utanförskap genom att göda idéerna om det positiva i att människor ska få leva som i sina hemländer när de kommer hit!

5.  Man ger invandrarrelaterade fenomen positiva epitet för att blidka allmänheten. Sålunda talar man om ”papperslösa” istället för de illegala invandrare de faktiskt är. Likaså är i själva verket ”ensamkommande flyktingbarn” unga män från 16 och uppåt som efter sitt uppehållstillstånd plockar hit hela släkten.

6.  Att den skenande ökningen av våldsbrott skulle på något sett vara relaterad med den allt större andel invandrare från patriarkala kulturer är rasistiskt att föreslå. Istället har anmälningsbenägenheten ökat. Och att nu Sverige toppar våldtäktsstatistiken i Europa beror på jämställdhet!!! Jodå, kvinnorna förstår nu att anmäla sina banemän.

7. Vänsterdebattörer, tillika åsiktsmaskiner, som Jan Guillio, Göran Greider , Gudrun Schyman och i viss mån Marita Ulvskog, har företräde i debatten där man med megafoner brister ut hur solidariteten inte har något pris och hur mycket Sverige behöver invandringen. Själva bor de knappast i mångkulturella områden och skulle aldrig vilja göra det. Återigen upprepas budskapet att makteliten står står för ‘det goda’, vad nu detta är.

8.  Kommentatorsfunktioner på Internets tidningssidor, börjar stängas ner. Maria Schottenius t ex kallar dessa för ”pissrännor”.  Dessa ”pissrännor” har varit det frustrerade svenska folkets  få andningsventiler för att få framföra sina åsikter i framför allt invandringsfrågan. När Sverigedemokraterna publicerade de danska Muhammedteckningarna på sin hemsida, stängdes denna ner av UD med dåvarande utrikesminister Laila Freivalds i spetsen. Invandrarkritiska insändare i vanliga papperstidningar har inte publicerats på flera år.

9.  Politiska åsikter av icke önskvärt slag (läs; sverigedemokrater) är nu en anledning till att få sparken från jobbet. Inom polisen är detta särskilt känsligt. På allt fler arbetsfält ger man nu luddiga kurser i den svenska värdegrunden.

Denna kursändring, från att hänvisa till svensk grundlag (där yttrandefriheten är den viktigaste punkten) till hänvisning till den svenska värdegrunden har blivit alltmer frekvent.

I värdegrunden ingår några självklara punkter om människors lika värde och jämlikhet mellan könen. Detta är inte på något sätt diskutabelt.

Men hur är det med formuleringarna ”okränkbarhet” och ”social rättvisa”. Frågan är för mig vad man kan tolka in i dessa begrepp.

Social rättvisa är ju ett typiskt socialdemokratiskt begrepp, det man sedan 60-talet har använt för att reglera marknadsekonomin. Är alltså svensk värdegrund vänsterorienterad?

Okränkbar kan ju användas på väldigt många olika sätt. Att inte kränka eller låta sig kränkas? Att ha ett okränkbart värde går ju faktiskt att snurra till hur mycket som helst. När kan man då känna sig kränkt i sitt värde?? Jo, t ex när man som muslimsk man blir polisanmäld för att man inte vill ta en svensk kvinna i hand med hänvisning till islam. Denna man blev då kränkt (i sitt muslimska värde?) och fick ett fett skadestånd. Kvinnorna som bar muslimsk klädsel på ett badhus och blev ombedda att avlägsna sig med tanke på säkerhetsregler, blev också kränkta. Överhuvud taget har DO blivit bombarderat med kränkta människors rätt till skadestånd de senaste 5 åren.

Rätten att få leva sitt liv utan statlig inblandning, finns däremot inte i värdegrunden. Kanske är detta för liberalt för ett land som alltmer börjar få en censur av allt som staten inte anser är det rätta enligt värdegrunden. Och man är beredda att ta till totalitära metoder värdiga Nordkorea för att genomföra detta.

Nu till den inledande frågan om varför man tar till sådana metoder för att tysta kritik som handlar om invandringen.

Allt handlar i slutändan om identitet. Om en individ inte har någon (i och för sig omöjligt) blir resultatet förvirring, vilsenhet och som ett öppet  kärl för alla stimuli som kan tänkas ge henne en.

Om en nation inte har (eller tillåts) ha en egen identitet, blir resultatet precis samma sak. Totalt upphängd på vad andra kan tänkas tycka om en. Som ett litet barn. Eller ett sällskapsdjur.

I Sverige tillåts vi inte hysa en sund nationalism. Här är nationalism förbundet med hakkors och brunskjortor. Vi uppmuntrar våra invandrare att vårda sin kulturella identitet, men vi förnekar att vi har vår egen. Kom ihåg Mona Sahlin; ”Invandrare har en kultur. Vad har vi? Midsommar och julskinka?” Så nedvärderande om Sverige. Och dessutom med en rejäl hink med äktsvensk avundsjuka.

Men nationalism och kulturell identitet är väl inte samma sak?
Nja, nationalism har blivit en högerrörelse. Istället kan vi kalla det nationell identitet, men det är bara ordvrängeri. Att vara stolt över sitt land är nationalism.

Men makteliten har godkänt EN nationell identitet. Den som världssamvete. Landet med Solidaritet och Klasslöst samhälle som ledstjärna. Välfärdslandet som bryr sig och tar hand om allt och alla. Ingen svenskhet får man tala om, bara Sverige som välfärdens vagga.

Tänk efter. Vi tycker i själva verket att vi är bäst i världen. Och det är inte det blonda och blåögda vi pratar om. Det är välfärden. Svenskt kött det bästa är. Svensk sjukvård den bästa är. Svensk barnomsorg den bästa är. Svenska socialförsäkringssystemet det bästa är. Försäkringskassan ger oss vår nationella identitet. Du ska inga andra gudar hava än svensk välfärd. Och politikerna vårdar vår nationella identitet väl. För utan den är vi ju inget. Ett tomt skal, ett litet barn som söker bekräfteslse från vår omvärld.

En väg att få denna bekräftelse är just genom att vara världssamvete. Mest i bistånd, högst flyktinginvandring. När det kommer utomjordingar hit till jorden tar vi säkert hand om dem också. För det är ju så vi är något.

Vad är då syftet och varför finns Fria Nyheter?

Fria Nyheter är en politiskt obunden nyhets- och informationsportal som står för en demokratisk värdegrund. Fria Nyheter vänder sig emot odemokratiska företeelser i samhället liksom kriminalitet och politisk korrekthet. Anledningen till att Fria Nyheter finns är på grund av att vi reagerat på den mediacensur som råder i landet. Jämför man mediarapporteringen i Sverige med våra grannländer så ser man en stor skillnad. I exempelvis Norge och Danmark är det en större öppenhet med att redovisa etnicitet och sanningsenliga signalement på förövare medan i man i svensk press hänvisar till självpåtagna pressetiska regler för att slippa redovisa dessa uppgifter.

Till skillnad från den traditionella median i Sverige tar vi heller inte ställning för eller emot något politiskt parti. Därför är det vår grundpelare att Fria Nyheter är politiskt obunden.

Hur ser Fria Nyheter på de pressetiska reglerna?

I de pressetiska reglerna kan man läsa ”massmediernas roll i samhället och allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och allsidig nyhetsförmedling”. Vidare kan man läsa ”framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande”.

Just orden ”om det saknar betydelse” verkar praktiskt taget vara genomgående i svensk mediarapportering när det gäller brottslighet som begås av personer med invandrarbakgrund. Givetvis anser vi på Fria Nyheter inte att nationaliteten saknar betydelse.

Vi på Fria Nyheter anser att en av grundpelarna i en representativ demokrati är väl informerade samhällsmedborgare.

Vi anser att medborgarna är självständigt tänkande individer till skillnad från tidningsutgivarna och journalisterna. Vi anser att folket inte behöver några överförmyndare i form av en journalistkår, medborgarna kan tänka själva och ta del av informationsflödet utan självpåtagna så kallade ”pressetiska regler” och överförmynderi a la Nord Korea, Kina eller Burma för att nämna några länder.

Grunden för journalistiken bör vara att fullfölja sin uppgift: ”massmediernas roll i samhället och allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och allsidig nyhetsförmedling”. Denna uppgift har dagens journalister svikit för längesen, vilket är att beklaga. Därför finns Fria Nyheter.

Utmaningen

Fria Nyheter kommer fortsätta sin kamp för ett öppet och demokratiskt mediaklimat i Sverige. Så länge den systematiska censuren av obekväma sanningar existerar så kommer vi att finnas som en motkraft och det gör vi bra. Varje månad växer antalet besökare och läsare. Denna månad har vi åter igen redan slagit nytt läsarrekord. Vi utmanar därför er inom gammelmedia att bryta censuren och fullfölja uppgiften att ge läsarna en korrekt och allsidig nyhetsförmedling.

Peter Karlsson
info@frianyheter.nu

”Vad är egentligen bra med mångkulturen? Varför är det så viktigt? Denna utomordentligt angelägna fråga ställde nyligen en artikel, som Bonniers-ägda Newsmill snart raderade — i strid med sin påstådda frihetsprofil. Artikeln rymmer en lång rad argument. Argument som sällan besvaras i sak. Läs artikeln!

Som komplement bör man fråga sig: vad är mångkultur? Nedan söker jag besvara frågan i ett antal punkter utan anspråk på att uttömma ämnet.

Till att börja med kan vi konstatera att mångkulturen bara tillämpas i Europa och europeiskättade (= vita, traditionellt kristna) länder. På bekostnad av den inhemska befolkningen och dess identitet. Till förmån för araber, turkar, svarta och andra, långtifrån kommande främlingar. Turkar, mexikaner, araber, svarta, kineser, mohammedaner, indier, tibetaner, judar, marockaner, Australiens infödingar förespråkar aldrig mångkulturen för egen del, förespråkar aldrig att mångkulturen skall tillämpas på deras egen grupp eller hemland.

Mångkulturen förutsätter europeiskt, vitt självhat. Detta kräver i sin tur att historien skrivs om och att vita barn hjärntvättas i skolan. Hjärntvätten fortsätter sedan i medierna och underhållningsindustrin. Således fordrar mångkulturen lögn, ofrihet och rädsla för Europas folk.

Mångkulturen utgår från det postkoloniala teoribyggets marxistiska hat mot Väst. Europeiska och europeiskättade kulturer antingen finns inte eller bör försvinna. Alla andra kulturer är däremot lovvärda och värda att bevaras. Ju mera främmande desto bättre.

Mångkulturen leder till, uppmuntrar och blundar för rasism, hat och våld mot vita. Samtidigt tillåts den s k antirasismen skuldbelägga vita och endast vita. Mångkulturen känner bara till en sorts rasism, nämligen vit rasism. Detta är desto mera anmärkningvärt som vita troligtvis utgör de minst etnocentriska folkslag av alla. I dag är dessutom våldet mot vita i vita länder omfattande och uppenbart. Tillika enkelriktat. Men det förtigs i den officiella diskursen (se mordet i Landskrona helt nyligen).

Detta kan synas motsägesfullt. Och är det också. Men för mångkulturen är självmotsägelser inget problem. Mångkulturens argument är nämligen demagogiska och känsloinriktade (skuld, självhat, masochism) och mångkulturens taktik totalitär. Mångkulturen står liksom över intellektuell hederlighet, rationella argument och fri debatt. Vita är alltid skyldiga förövare (personligt eller ”strukturellt”); icke vita alltid oskyldiga offer. Sådan är den marxistiska, postkoloniala dogmen. Håller du inte med är du rasist. D v s ond. Och snart socialt död.

Mångkulturen förutsätter en lika radikal som djupgående omvälvning av sina värdsamhällen. Likväl har befolkningen inte i något enda land tillfrågats innan mångkulturen infördes. Som en följd måste dessa befolkningar hållas i schack. Intellektuell terror, lagstiftning, hjärntvätt via skola, medier och myndigheter…

Mångkulturen dödar känslan av samhörighet med samhället, känslan för bonum commune (det allmänna bästa), som i stället ersätts av tribalism.

Därmed rubbas själva fundamentet för den civilisation och den sorts samhällen som Europa utgör men som i hög grad saknas i t ex Afrika och arabiska länder. Våldet blir snart ett tilltagande problem. Vilket i dag blivit uppenbart. Värst drabbas svaga, fattiga och ensamma européer.

Men det finns mer. När tribalism blir verklighet i mångkulturens kölvatten, återuppstår snart, i miniatyr och på europeisk mark, världens alla konflikter. Motsättningar mellan judar och araber, araber och turkar, svarta och sydostasiater, muslimer och icke-muslimer blir plötsligt europisk verklighet. Och skadar Europa och européerna. Hur absurt det hela kan bli inser man när t ex kristna kopter eller irakier som flytt muslimernas folkmord på dem tvingas återuppleva muslimers hot i Sverige, ett traditionellt sett kristet land av nordgermaner, ett land som för mindre än 40 år sedan var helt utan mohammedaner.

Paradoxalt nog dödar mångkulturen även kulturerna. Ofrånkomligen så. En kultur förutsätter nämligen odlingen under lång tid av det för en människogrupp gemensamma och utmärkande. Detta är möjligt varken på individnivå eller utan flera generationers ansträngningar. Och förutsätter dels kontinuitet och särart i det egna, dels avgränsning och ”diskriminering (d v s urskiljning) gentemot det för gruppen främmande. Ingen kultur uppstår ur massinvandring och ständig blandning. Tvärtom dör befintliga kulturer under sådana omständigheter. Hallal McDonald’s och Nike-skor är vad som blir kvar.

Mångkulturen är storföretagsglobaliseringens bästa vän. Den landlösa råkapitalismens främsta allierade. Storfinansdyrkande nyliberal pseudohöger och västhatande kulturradikal vänster (tänk: Palme) möts i allians mot allt sant mänskligt. En människa utan identitet, rötter och tradition är inte längre en person, utan en individ och konsument, d v s en atomiserad, lättmanipulerad, konsumerande enhet utan själ.”

Texten i sin helhet finner du alltså på ”Beska droppar”

VURMEN FÖR MÅNGKULTUREN OCH SANNINGEN

Likt en enstämmig kör sjunger politiker och media mångkulturens lov. Dock får via aldrig reda på vad som är så bra med mångkulturen. Däremot måste man argumentera sig blå om man råkar ha lite reservationer när det gäller mångkulturens positiva effekt på demokratin, yttrandefriheten och öppenheten.Professor Robert Putnam, en sann förespråkare för invandring, har forskat på mångkulturens effekter på samhället. Hans resultat visar att mångkulturen för med sig en lång rad negativa konsekvenser, på såväl kort som på lång sikt. Vurmen hos den svenska makteliten för den tveksamma mångkulturen måste bottna i ett skuldkomplex där ett flertal försvarsmekanismer är aktiva.

På 1950-60-talen hade Sverige en sund invandring av arbetskraft. Tillsammans med folkhemmets kamp för assimilering av nyanlända och värdet av en homogen kultur med sann nationell identitet, blev Sverige det rikaste landet i världen. Samhället var tryggt, stabilt, brottsligheten låg, BNP högt och skatterna låga. Sverige var en attraktiv handelspartner och företagsvärlden blomstrade.

Men vad hände egentligen? Vi har fallit som en sten i välståndsligan, folket jobbar i ihjäl sig och mår dåligt, medan över en miljon människor går sysslolösa. Ungdomarna kommer inte in på arbetsmarknaden; fackens maffialiknande metoder, LAS och andra uteslutande regler och dogmer håller utvecklingen tillbaka. Våldsbrottsligheten är skyhög, våldtäktsligan i Europa toppas av Sverige med råge.

Något hände uppenbarligen i 1970-talets början. 1968 var året då 40-talisterna stod på barrikaderna och skrek ”ner med kapitalismen”. Man efterlyste ”solidaritet med världens folk” (Sverige = alliansfritt!!!), ”ner med USA”, ja i stort sett ”ner med allt”. Åter igen, vi bodde alltså i ett blomstrande välståndsland. Vad ville de egentligen? Man ville ha, inte socialdemokrati, inte ens socialism. Det var Marx som var Gud och Mao hans profet. Man kan verkligen undra hur en generation som så ivrigt proklamerade för öppenhet, medvetenhet och kampfronter, kunde beundra kommunistiska diktaturer.

Nåväl, 40-talisternas högt uppskruvade megafoner skapade det vi idag kallar för ”välfärdsamhället”. Ett system som har givit oss världens största offentliga sektor med världens högsta skatter, utarmande av företagskulturen, där alla måste jobba för att klara av att betala alla skatter och avgifter. Där makten över det egna livet har krympt till en valnöts storlek. När båda föräldrarna jobbar lämnas barnen in på dagis, ett slags förvaringsanstalt i Alva Myrdals anda. Barnen blir vilsna och otrygga över att splittras upp i så många ”uppfostrare”. Svenska barn mår i ett internationellt perspektiv ovanligt psykiskt dåligt. I andra länder varnar man för att ta efter det svenska exemplet.

Den egna ekonomin är otillräcklig och barnfamiljer är därför en stor massa bidragstagare. När inte den egna ekonomin räcker till, tar bidragssystemet vid. Man betalar sålunda först in 60% av all inkomst (kommunal, statlig skatt + arbetsgivarens utgifter för att ha folk anställda), för att sedan begära tillbaka en del av denna. Byråkratin är därför ofantlig, 5-600 myndigheter (inget vet, jag har kollat), kollossen på lerfötterna vet inte vad som är början och vad som är slutet, vad någon av händerna sysslar med.

Och så på detta: invandringen. Från sjuttiotalets början till idag, har Sverige tagit emot bortåt 1,5 miljon nya invånare. De senaste åren har invandringen legat på c:a 100.000, mestadels anhöriginvandrare. Den internationella solidariteten innebar alltså att vi har infört svängdörrar in i landet. Intressant nog så sammanfaller byggandet av bidragssamhället med denna extrema befolkningstillökning. Man kommer ofta från länder i Mellanöstern, majoriteten är muslimer. Asylskälen är ofta mer än tveksamma, man tar sig hit via människosmugglare och betalar bortåt 100.000 kr för en resa hit. Inga fattiglappar således.

En frapperande del av dessa människor kommer aldrig in i det svenska samhället. Mindre än 50% går och lär sig svenska på SFI. Man bildar egna enklaver där man lever i stort sett som man alltid har levt, bara lite mer strikt, eftersom man tenderar och bli mer fundamentalist än i hemlandet. I vissa grupper, t ex irakier och somalier är arbetslösheten 70-80%. Lärare på skolorna med mycket invandrarbarn hävdar att dessa inte har den minsta lust att bidra med en fena till det svenska samhället. Istället åtnjuter man frukterna av 40-talisternas idealsamhälle. Media frossar numera i hur ”frustrerade” invandrarna är på det svenska samhället och att man tar ut det hela genom att bränna ner förorterna. Invandrare i både första, andra och tredje generationen är för övrigt kraftigt överrepresenterade i brottsligheten, särskilt då vålds- och sexbrott. Att Sverige har så hög brottslighet nu mot förr är i mycket ett resultat av 40 års import av improduktiva multikulti.

Och det är alltså detta som är det mångkulturella samhället. Det största problem vi har i vårt land. Och ingen får prata om det. Gör man det är man rasist och kan bli av med jobbet.

Robert Putnam har publicerat flera rapporter som pekar på samma sak. Mångkultur medför ett allt tystare, otryggare, instabilare och normupplöst samhälle. I slutändan upphör samhället att kunna upprätthålla fasaden som demokrati. Han pekar på värdet av homogenitet och och en enad nationell identitet som grundvalar för att allt ska fungera.

Men i Sverige ryggar makteliten för sanningen. Jag är säker på att man ligger på kvällen och smygläser Robert Putnam och håller med i varje stavelse. Men här slår försvaret till; oönskade impulser måste omedelbart förpassas till sin mörka bakgård. I det öppna ljuset blir man därför en stark förespråkare för det man innerst inne känner är fel. Detta fenomen kallas reaktionsbildning på psykologspråk.

Och dessutom bär Sverige på gamla försyndelser. Neutralt och alliansfritt stod vi pall för Hitler. Men vad kostade detta? Vi höll tyskarna om ryggen, hade diplomatiska och idrottsliga förbindelser med dem och lät soldaterna passera genom landet för att de lättare skulle kunna anfalla våra grannländer. Grannar som vi för övrigt kastade ut när de kom och bad om vår hjälp. Den svenska solidariteten har uppenbarligen sina brister.

Men med krigsgenerationen, 40-talisterna kom så vår chans att lätta på skuldbördan. Och här står vi nu idag. Med skägget i brevlådan men utan att ha fått ut ändan ur vagnen. Vi är förnekelsens folk och likt alkoholistens envisa försvar för att få dricka, tror vi det gör oss goda att blunda, räkna till tio och prisa välfärdssamhällets lågvattenmärke: mångkulturen.

Efter några dagar ångrade sig Newsmill-redaktionen, och tog bort hela artileln. Motiveringen löd:

Publiceringen av artikeln ”Vurmen för mångkulturen – och sanningen” är hävd. Texten innehåller svepande och dåligt underbyggda formuleringar om det mångkulturella Sverige. Fakta blandas med vilda spekulationer på ett sätt som knappast kan sägas tillföra debatten något nytt och intressant och av vikt, men däremot underblåsa rasistiska strömningar.

Den här typen av artiklar har förstås ett existensberättingande, men det är inget material som ska publiceras på Newsmill. Här ska tonen vara god och texterna väl underbyggda. Därför togs texten bort.

Hur hedra Inger, 78?

Det har varit bråda dagar för media-Sverige efter dödsmisshandeln i Landskrona. Hur ställa tillrätta, så att det inte framgår vad saken gällde?

• Viktigt för media beträffande Landskronamordet har varit att frammana bilden av händelse, vilkensomhelst, som inte ingick i något mönster, som inträffade av bara en tillfällighet och inte hade några särskilda orsaker.

• Viktigt har varit att det inträffade inte får ”utnyttjas politiskt”.

Förvisso var dödsfallet tragiskt och visst ska 78-åriga Inger hedras, men hur sker det bäst?

• Det sker rimligen genom att arbeta för att något sådant inte ska hända igen.

• Det sker också genom att försöka förstå Inger och hennes man, vad som fick dem att reagera så skarpt mot den 23-årige bilisten, då han ställt sig på en parkeringsplats för handikappade.

Med svenska journalisters mått mätt var Inger ”främlingsfientlig”.

Hennes sista ord blev: ”Ni invandrare har noll respekt för regler och äldre”.

Detta uttalande visar att upprinnelsen var en invandringsrelaterad konflikt:

• Dödsmisshandeln skulle inte ha inträffat om inte Inger och hennes man blivit provocerade.

• De skulle inte ha blivit så provocerade om det inte suttit en invandrare vid ratten.

• De skulle inte haft så nära till denna reaktion om där inte fanns ett mönster som de redan hade erfarenhet av och kände igen.

• Den unge bilisten skulle inte ha haft så nära till våld om han inte bar med sig denna sjuka hederskultur.

Det var uppenbarligen inte en engångsföreteelse, utan Inger hade tidigare bevittnat motsvarande, från andra unga bilförare med utländsk bakgrund. Ett beteende som vittnar om en dålig attityd.

Häromdagen fick jag ett brev från en av mina bloggläsare, boende i Landskrona. Ett brev som vittnar om hur vardagen kan gestalta sig för svenskar i ett område där fjärrinvandrade tagit över. Det är betydligt värre i Landskrona än vad jag tidigare haft en aning om! Det ger en föraning om en framtid som kan vänta alltfler orter i Sverige:

”Det är ett känsligt läge dessa dagar. Poliser, som normalt är frispråkiga och öppna, säger klart ut att de fått munkavle och inte får säga ett knyst. … läsarkommentarerna i Landskronaposten blev raderade till 80%. De ansågs inte ‘hålla måttet’.”

”…folk emellan, i den privata diskussionen så kokar det och känslorna är ärligt talat hatiska mot gärningsmannen och hans familj som skyddat honom. … samtidigt är kommentarerna hyfsat balanserade och menar att inte ALLA i dessa ‘mångkulturella folkgrupper ’skall drabbas av föraktet. Undantag finns så klart och en och annan skräder inte orden. Med all rätt.

En viktig grej i sammanhanget är att exakt detta beteende som skedde på parkeringen, att en eller flera invandrare ‘blockerar’ en gata, en parkeringsplats, en utfart, en passage eller dylikt är mycket vanligt i Landskrona. Det är definitivt ingen enskild händelse, utan den ingår i ett mönster som upprepas dagligen. Man använder bilen eller flera bilar för att skaffa ‘respekt’ och förnedra folk som skall tvingas betala en ‘avgift’ vid vägspärren.

För något år sen så blockerade två bilar (med invandrarungdomar) Timmermansgatan så en cyklande dam tvingades vända, eftersom hon vägrade betala ‘avgiften’ på 100:-.Det blev en notis i NST/Landskronaposten. Då uppfattades det kanske av en del bara som ett dåligt skämt.

Ibland bara sitter man i varsin bil och kopplar av med en stunds dösnack genom bilrutorna. MITT I GATAN! Det kan bildas köer som är ett helt kvarter långa och irritationen stiger. De flesta vågar inte ens tuta för de vet att reaktionerna kan bli förödande. Därför är de flesta nog inte förvånade över mordet.”

Dödsmisshandeln av Inger har i ovanligt hög grad upprört människor i hela Sverige. Varför?

Förklaringen ligger, tror jag, bortom det enskilda fallet. Händelsen i sig är förvisso uppseendeväckande, och de flesta kan säkert identifiera sig med det drabbade pensionärsparet.

Men den skarpa reaktionen måste nog förklaras med något mer, nämligen att här finns ett sammanhang och ett mönster av egna erfarenheter som många kan relatera till.

Under de senaste två decennierna har vi i Sverige fått höra talas om alltmer udda och allt brutalare brott, vilka som regel varit kopplade till fjärrinvandringen.

Statistiken talar också sitt tydliga språk, vare sig man jämför med tidigare decennier eller med andra länder. År 1950 var antalet anmälda våldtäkter i Sverige 350, år 2009 var antalet 5.900. Beträffande misshandelsfallen är utvecklingen lika alarmerande. År 1950 anmäldes 7.400 misshandelsfall, år 2009 var siffran 85.900.

Till detta kommer mer eller mindre irriterande incidenter i vardagen, i likhet med den i Landskrona om parkeringsplatsen. I trafiken är förare med arabisk bakgrund dokumenterat mer ofta problematiska än svenska förare.

Ovanpå detta har vi denna hetslagstiftning, riktade mot svenskar. Inte bara ska vi lära oss att stiga undan i vardagen, för att inte bli nedslagna. Vi måste också vakta vår tunga så vi inte säger något ovänligt, då kan det leda till straffrättsliga påföljder.

För att inte tala om det permanenta kampanjande år efter år, decennium efter decennium, för att ”uppfostra” oss svenskar att inte vara sådana förfärliga rasister. En propaganda som vi själva måste betala – inte minst tvingas avlidna svenskar bidraga, genom arvsfondens frikostighet.

För oss som vill få stopp på nya incidenter av detta slag gäller det att koppla det inträffade till dess ORSAKER och sätta fokus på de ÅTGÄRDER som kan vara ändamålsenliga.

En självklar åtgärd blir att kräva stopp för ytterligare probleminvandring, men det kan inte stanna vid detta. Vi har ju redan ett stort antal vandrande krutdurkar här, som rör sig fritt i vårt samhälle.

Vad jag skulle önska är att det som nu inträffat blir startskottet för en ny folkrörelse, en antivåldsrörelse. ”RESPEKT” kunde vara ett bra namn, som då kan syfta främst på:
a) De äldre, som byggt upp vårt svenska samhälle.
b) Kvinnor, utan vilka inga människor skulle finnas till.

Samtidigt skulle det kunna ha en udd mot denna blöjbarnsvariant av respekt.

Men en sådan rörelse bör vända sig även mot:
- gatuvåld
- hedersvåld
- rasistiskt våld (oavsett svenskar eller invandrare är offer)
- politiskt våld.

I varje kommun borde människor nu gå samman i Respekt-sammanslutningar.

Enough is enough!

Idag framstår det från västlig horisont som helt självklart att DDR – den östtyska kommuniststaten – var ett elände för dess medborgare. Det känns helt naturligt att muren slutligen skulle falla. Men hur stora är egentligen skillnaderna mellan DDR-samhället och dagens svenska samhälle?

Klart är att likheterna är fler än vad många föreställer sig!

• Också DDR hade ett flerpartisystem. Det fanns sex olika partier representerade i Folkskammaren – samtidigt som skillnaderna mellan dessa partier var begränsade.

• Också i DDR fanns en grundläggande materiell välfärd och trygghet för alla, eller så gott som alla, medborgare.

• Också DDR var ett tekniskt utvecklat land, där det krävdes människor med intelligens och begåvning på i olika funktioner för att hålla samhället igång.

Uppenbara var samtidigt bristerna i DDR-samhället. Framförallt rådde det brist på frihet – frihet att uttrycka politiskt avvikande åsikter, frihet att resa till länder i väst.

Skillnaderna i materiell standard jämfört med Västtyskland var stora, men det kunde man knappast tala öppet om i DDR.

Även här finns ju likheter med dagens Sverige. Det svenska samhället har nu djupgående ekonomiska och sociala problem till följd av den i praktiken okontrollerade invandring, särkilt från Afrika och Asien, som pågått sedan mitten av 1980-talet. Detta kan vi knappast tala öppet om i Sverige.

Visst var det politiska förtrycket betydligt längre drivet i DDR, och visst var detta förtryck en viktig förklaring till att folk kunde ”hållas på mattan”. Det var dock inte den enda faktorn av betydelse.

• En andra faktor var den relativa välfärden, högre än i något annat kommunistland.

• En tredje faktor var propagandan och indoktrineringen, som påverkade somliga.

• En fjärde faktor var att det fanns en nomenklatura i DDR-samhället, en politisk adel som hade mycket att vinna för egen del på systemet.

Den kanske främsta svagheten för DDR-samhället var att det fanns en omvärld, som gjorde alternativet tydligt. Det gick inte att stänga bilden av västvärlden ute. Det fanns en motbild.

Förtrycket tog sig också en extremt påtaglig form genom muren. Die Mauer.

Jag hävdar att vi i Sverige år 2009 också har en mur, om än en abstrakt mur.

Detta blev ovanligt tydlig efter Jimmie Åkessons artikel Aftonbladet. Vilket totalt enstämmigt fördömande följde inte från ett enhetligt etablissemang: samtliga partiledare, samtliga redaktör och krönikörer i stora dagstidningar, samtliga ”experter” som kom till tals, samtliga nyhetssändningar. Och budskapet kan minst av allt sägas ha varit nyanserat: invandringskritik leder till Auschwitz. Om brottsmönster vet vi ingenting, och försöker vi ta reda på det kan detta vara brottsligt.

Mot detta stod en flod av kommentarer på internet från vanliga medborgare.

Vad hindrar vår svenska mur av politisk korrekthet från att falla?

Precis som i DDR finns en maktelit med egenintresse av den rådande ordningen.

Precis som i DDR finns ett antal människor vilka svalt den verklighetsbild som den officiella propagandan serverar.

Förtrycket är inte så brutalt i Sverige som i DDR, men även i Sverige kan den person som åsiktsmässigt avviker drabbas av negativa konsekvenser – stoppad karriär eller direkt yrkesförbud. Ja, även fysiskt våld, vilket mången sverigedemokrat kan vittna om. Eller bara skandalisering, genom en typ av uthängning i massmedia som grova brottslingar förskonas från.

Den främst förklaringen till att den svenska muren kunnat bestå så länge tror jag ändå ligger Milgrameffekten. En slags masseffekt, som professor Stanley Milgram forskat kring. Vid Yale genomförde han 1961 sociologiska experiment som visade i att 65% av försökspersonerna var redo att lyda order som var uppenbart orimliga, så länge de gavs av en auktoritet. Hade det varit verklighet skulle de ha delat ut dödliga elektriska stötar.

Ett till formen harmlösare experiment hade genomförts tio år tidigare, och visade på samma fenomen. Ur ”Allt om vetenskap” maj 2007:

”‘Vilken av linjerna A, B och C är lika lång som linjen i den vänstra rutan? En lätt uppgift kan det tyckas. Men vad händer om alla runt omkring dig tycker något annat?’

Socialpsykologen Solomon Asch lät 1951 sina studenter lösa uppgiften, men i samma rum som en grupp införstådda personer som medvetet svarade fel. En ensam person hade svårt att stå emot trycket när en omgivande grupp på tre eller fler personer hade en annan åsikt. När alla andra gav ett uppenbart tokigt svar så höll mer än var tredje försöksperson med, även om det verkade lätt att se att majoriteten hade fel.”

När samtliga riksdagspartier och en enad mediafront energiskt sänder ut samma budskap, hur galet det än är, hur illa det än rimmar sunt förnuft och vad man själv kan erfara, så är det ändå en stor grupp människor som rättar in sig i ledet.

Så löd rubriken till nedanståënde inlägg om Newsmill av Pia Nordin, publicerat på Newsmill den 13/1 -10.

Var ska nu den tyckande, åsiktslystna och kloka människan uttrycka sig när Newsmill nu lagt ner grundtanken av sin nättidning?

Nu när även Newsmill lagt till att tyckande och åsikter bara är till för proffs och direkt erfarenhet. Skulle det bedrivas samma krav på våra politiker i deras yrkesutövning så skulle många partier inte ha många att rekrytera till riksdagen eller ens på lokalnivå.

På vilket vis ska Newsmill hitta sina skribenter för artiklar inom de områden de efterlyser. Ta bara kravet att för att få en artikel publicerad i detta media ska du ha egen erfarenhet eller proffessionell sådan i ämnet som ska avhandlas.

Det är det nya kravet och uppdateringen från att varit en nättidning, ett media som startades för att få den vanliga människan, den som satt i sin egen kammare och inte hade ett forum att nå ut med sina åsikter, kloka synpunkter eller en tanke kring det som avhandlats i de stora drakarna, som vi kallar tidningarna DN och SVD, eller sensationsdrakarna, de gamla kvällstidningarna Expressen och Aftonbladet.

Succén med folkets åsikter och röster i artikelform lät inte vänta på sig, men nu när succén nått sin höjdpunkt och givit Newsmill med denna idé välförtjänta utnämningar och priser, då tar samma nättidning bort sitt vinnande koncept och avkräver de som ska få en artikel införd, att den skribenten har proffessionell erfarenhet eller egen personlig erfarenhet i de ämnen som Newsmill vill få publicerat.

Hur många om ens någon har det CV det handlar om kring om Google ska lämna Kina i sin nuvarande form som företag, eller kring EU’s utfrågningar av dess ledamöter, blivande som avgående, vem är proffs på svensk Maffia, Pedofili, Invandringens plus och minuskonto, med mera…..

Inte ens anställda journalister på DN eller SVD innehar dessa kvaliteer och proffessionalism som Newsmill eftersträvar för artiklar, en utbildad journalist är inte per automatik proffs på de ämnen de skriver om, oftast inte alls. Den skolade journalisten har med sin skolning bara fått betyg på stavning, artikeluppbyggnad och läran i att söka grundkällan och det autentiska som ska ligga till grund för artikelns uppkommande.

Inte ens den läran ser man på de som kallar sig journalister idag, det haltar betydligt och ges bara ett legitimt utrymme om ämnet det ska skrivas om i sig ger läsare, helst läsarstorm. Därför är inte den journalistiska utbildningen något att lägga dyra studielån på. En stav och skrivkunnig person klarar av att producera artiklar med innehåll som håller för chockrubriker för läsaren, det som läsaren sen märker har lite att göra med artikeln i sig. Där skiljer sig varken DN, SVD, Expressen, Aftonbladet, Svensk Damtidning eller Se&Hör ett dugg.

Newsmill kom som en frisk fläkt och med något modigt och nytt, men någonstans på vägen fick Newsmill hybris och fläktsystemet rostade fast och nu valt samma firma som fixat och fixar de gamla fläktarna.

Vad har man sagt om företag inom asfalt, bensin och flyg och många fler där priserna på varan är misstänkt lika, verkat opåverkad av konkurrensen, är det inte där även den tidigare frisinnade Newsmill nu hamnat?

Misstänkt lika utbud, likriktning och samstyrning i vad som avhandlas, kritiseras och sen publiseras.

Jan Milld lade in denna kommentar:

Stämmer med min erfarenhet:

Jag har fått artiklar nekade om dels ”mänskliga rättigheter”, dels valsystemet.
Under 50 år har jag varit partipolitiskt aktiv inom fler olika partier, men det räcker inte.

Det här ingår i ett mönster där yttranderätt ska flyttas bort från vanliga människor till ”experter” och beslut flyttas bort från regioner och nationer till en övernationell nivå, flyttas bort från folkvalda församlingar till jurister och domstolar.